Hejhej!

 

Igår åt jag och Klara middag hos Mathilda och sen tittade vi på top model och umgicks via våra iphones. Härligt ändå att man kan hänga på så pass opretentiöst vis och ändå känna att det ger ganska mycket. Fick lite ångest när jag läste Hanna Hellquist i DN här om dagen; http://www.dn.se/nyheter/hanna-hellquist-jag-saknar-att-bara-va-som-i-hogstadiet där hon pratar om hur sånt umgänge försvinner med åldern. 

Jag som nästan aldrig umgås med någon på annat sätt än halvliggandes i soffan med telefonen, stundvis kommenterande något som hänt på instagram, får ett svar och sen kan det vara tyst i en halvtimma utan att det gör något. Att man typ kan gå å lägga sig i en halvtimma och sen fortsätta umgås, käka lite macka och sen kanske gå ut å göra något.

Till exempel mitt och Allis sätt att umgås på, vi är i våra rum tills vi möts på mitten i vardagsrummet, sätter oss i varsinn soffa och så klagar vi lite på att det inte finns så mycket att göra innan kl 4, spelar lite mobilspel, kanske ser på TV. För mig betyder det så jävla mycket att det finns någon att göra det där med. Även fast det inte är ett spännande samtal eller att vi ligger på golvet och kissar på oss av skratt eller så.

Jag känner liksom ingen som jag går och fikar med eller bestämmer en vecka i förväg att vi ska ses. Kan bero på att jag är så fruktansvärt dålig på att planera men det skulle kännas så påtvingat att ses om det hade varit bestämt sen länge. Då måste det ju bara bli supertrevligt och det blir det ju knappast.

Eller äh, vad vet jag? Kanske är skittrevligt.

Idag vet jag i alla fall inte alls vad jag ska göra, jag och Hugo har suttit i min säng och kollat på game of thrones som vanligt, käkat lite frulle och nu är han å råchillar i nån jävla studio. 

Jag ska i alla fall gå och träna nu, sen gå hem och ta upp lite saker på vinden och göra en jättenice middag.

Det värsta är att det låter så realistiskt men det skulle bara aldrig hända. Har inte ens nåt jävla träningskort. 

 

Nä. Hejdå.