I dag har jag och Susanna åkt ännu mer spark. Spark är lite som en blandning av en en pulka och en rollator, ett strålande färdmedel helt enkelt. Besitter man tekniska färdigheter kan man montera på en motor för ultimat street cred i norra Dalarna. Det gör inte vi och vi kommer förmodligen inte kunna gå i morgon. Nu ska vi äta middag och sedan fortsätta äta tills vi spyr. De andra ska äta biff och jag ska festa loss på... majs. I dag är sista dagen på februari och således sista dagen som jag inte tillåter mig själv att äta kött. Fantasin när det kommer till spännande vegetarisk mat har inte varit på topp senaste veckan, och kvällens middag blir lite av ett eldprov. Jag har i alla fall hållit mig till vad jag har åtagit mig att göra för en gångs skull, dvs. att äta vegetariskt i en måndad. Det har varit förvånansvärt enkelt men jag kommer inte att fortsätta. Är inte överdrivet sentimental när det kommer till djur osv. Vid midnatt ska jag festa loss på varmkorv med bröd. Vi är hemma vid sextiden i morgon.

 

 

Jag å André har bakat varsin jättestor chokladboll å nu äter vi dom i min säng. Puss ses i Dalarna

sorry för blogg-spam ( som om vi hade nån som läste XD )

Jag hade egentligen tänkt att skriva något mer ambitiöst i dag och kanske till och med slå på stort och lägga upp en bild eller två, men eftersom Susanna har bloggat TVÅ hela gånger så sparar jag mig lite. Det märks att flickan inte har haft en blogg på ett tag och att hon har lidit av någon sorts abstinens. Själv har jag aldrig bloggat över huvud taget och är alltså total nybörjare. Jag har töntigt nog lagt någon slags prestige i att ha lämnat ganska lite avtryck på internet för att vara en tonåring under tidigt 2000-tal. Men det finns ju faktiskt få saker på internet som är så underhållande som när vänner och bekanta har bloggar, och det har varit lite tunnsått på den fronten på senaste. Så med två månader kvar som tonåring kände jag att det var dags att dra mitt strå till stacken. Och så förstås för att agera någon slags ny Liona för Susanna så att vi alla kan få njuta av hennes skriverier igen. Jag ska försöka lägga upp bilder på och omnämna alla jag träffar, jag lovar. 

 

Just nu sitter jag på tåget upp mot Rättvik, där jag ska lägga mig i horisontalläge och låta mormor göda mig i några dagar. I morgon kommer Suzie upp, som hon skrev. Och alltså: jag sitter på ett jäkla tåg. Jag må vara efter, men det här med att koppla upp datorn mot mobilen och "surfa på nätet" i skogarna mellan typ Gagnef och Insjön känns rätt så tufft ändå. Oj, nu händer det grejer. Någon verkar ha halkat omkull och dött mer eller mindre här på perrongen i Leksand. Tills vidare.

 

 

Halihalå, tröttnade på livet i min säng. I dag har jag inte pratat med någon efter det att jag la mig i Andrés säng och gnydde om hur synd det är om mig, han sa bara att jag skulle träna, precis som alla andra. JO NU KOM JAG PÅ! Det ringde en pedofil som hade sett min annons på blocket och han frågade jättejättekonstiga frågor och vart jag bodde, om jag gillade äldre män och att jag var söt (man ser lite av min hals på bilderna tror jag). Nu blev jag förresten osäker om han betraktas som pedofil eftersom jag är 19... Antagligen inte men jag ser ju ut som 13 så det räknas väl visste. I alla fall, efter att ha insett min deprimerande situation så bestämde jag mig för att åka till Dalarna i morgon och besöka Klara med familj. Så i morgon kvart i tio går tåget, är borta på min å Hugos ettårsdag men något annat kommer jag väl knappast missa.

 

Skulle laga en enkel middag till mig själv nyss men eftersom jag är efterbliven så råkade jag laga mat till typ 15 personer, åt upp typ en tredjedel, mår förjävligt nu. 

 

Puss å hej.

 

 

Senast vi var i Dalarna:

 

 

Hejhej!

 

Igår åt jag och Klara middag hos Mathilda och sen tittade vi på top model och umgicks via våra iphones. Härligt ändå att man kan hänga på så pass opretentiöst vis och ändå känna att det ger ganska mycket. Fick lite ångest när jag läste Hanna Hellquist i DN här om dagen; http://www.dn.se/nyheter/hanna-hellquist-jag-saknar-att-bara-va-som-i-hogstadiet där hon pratar om hur sånt umgänge försvinner med åldern. 

Jag som nästan aldrig umgås med någon på annat sätt än halvliggandes i soffan med telefonen, stundvis kommenterande något som hänt på instagram, får ett svar och sen kan det vara tyst i en halvtimma utan att det gör något. Att man typ kan gå å lägga sig i en halvtimma och sen fortsätta umgås, käka lite macka och sen kanske gå ut å göra något.

Till exempel mitt och Allis sätt att umgås på, vi är i våra rum tills vi möts på mitten i vardagsrummet, sätter oss i varsinn soffa och så klagar vi lite på att det inte finns så mycket att göra innan kl 4, spelar lite mobilspel, kanske ser på TV. För mig betyder det så jävla mycket att det finns någon att göra det där med. Även fast det inte är ett spännande samtal eller att vi ligger på golvet och kissar på oss av skratt eller så.

Jag känner liksom ingen som jag går och fikar med eller bestämmer en vecka i förväg att vi ska ses. Kan bero på att jag är så fruktansvärt dålig på att planera men det skulle kännas så påtvingat att ses om det hade varit bestämt sen länge. Då måste det ju bara bli supertrevligt och det blir det ju knappast.

Eller äh, vad vet jag? Kanske är skittrevligt.

Idag vet jag i alla fall inte alls vad jag ska göra, jag och Hugo har suttit i min säng och kollat på game of thrones som vanligt, käkat lite frulle och nu är han å råchillar i nån jävla studio. 

Jag ska i alla fall gå och träna nu, sen gå hem och ta upp lite saker på vinden och göra en jättenice middag.

Det värsta är att det låter så realistiskt men det skulle bara aldrig hända. Har inte ens nåt jävla träningskort. 

 

Nä. Hejdå.

 

 

 

 

 

 

Strålande strålande analys av högstadiet förresten Susanna! Eller Suss som hon kallades då. I bland nu också. Jag skulle verkligen inte klara av att jobba på Sofia. Jag skulle vara som den där tjejen som arbetstränade i cafét, men mest hängde i rökrutan och bjöd eleverna på cigg. Jag ska absolut fylla ut med fjortisbilder på mig själv när jag kommer hem.

Jag är kvar på Kungsholmen, efter en liten vända hemåt i går då jag bjöd jag Susanna på en gastronomisk upplevelse i form av broccolispoppa.  Vi lyckades senare med konststycket att ta 3an åt fel håll, något vi lovade varandra att aldrig tala högt om igen. Till slut kom vi i alla fall fram till M, där det bjöds på gammalt hederligt häng med högstadiepolarna innan resten av festdeltagarna kom efter en stund. Kvällen fick avslutas något abrupt framåt natten när spritintaget blev lite högt. Ingen nämnd, ingen glömd. Det var i alla fall super så länge det varade, tack för kalaset Mathilda! Jag stannade i vanlig ordning kvar på soffan och vaknade till det ljuva skenet från den lilla gröna lampan som lyser när kameran är igång på Mathildas dator. I går natt fick jag en idé om at det kunde vara kul att ha en videoinspelning i photo booth på gång i bakgrunden. Jag kom ihåg detta i uppskattningsvis 30 sekunder och när vi vaknade hade vi alltså ett åtta timmar långt videklipp att avnjuta. Halvkul idé, men den sista timmen av det galna partyt finns trots allt dokumenterad. I alla fall männens maktkamp om spotify och Stinas strålande avskedstal vid festen slut. Nu vaknade Mathilda, så vi ska väl kurera bakfyllor antar jag.  

 

Här kom jag tydligen fortfarande ihåg att vi filmade.

Hej hej!

I går, efter att ha påbörjat denna fantastiska blogg och hetssupit lite hemma hos mig, så gick jag och Klara ut. Eller ja, "ut" låter något överdrivet, vi gick ca 30 meter till bonden och sen slank vi ner i folkhavet med våra kompisar. Det var kul, jag tror att jag var precis lagom full och jobbig.

 

Jag har avslutat min period som arbetslös som jag haft sen jag kom hem från Kuba, genom en heldag som vikarie på Sofiaskolan igår. Det är bra att jobba på sin egen skola, man får inte alls samma känsla av ångest som hänger i väggarna som man får när man jobbar på andra skolor. I stället för äcklig skolmatsal så luktar det barndom och alla lärare ler och får tårar i ögonen när man möter dem i korridoren, nej okej inte alla men ibland.

Allt är sig likt och fungerar på samma sätt, man känner verkligen att man skulle klara av att gå högstadiet så jävla mycket bättre om man bara fick göra det nu i stället för då. Det är knäppt vilken insikt det är att se högstadieeleverna, allt är exakt likadant fast nu har ungarna Hollister i stället för Wesc och alla håller i en iphone.

Jag kan bli förbannad på mig själv när jag tänker på att jag tillät mig vara en del av systemet fast äeh det var ju så jävla roligt också, saknar att undvika plan tre och cafét om man gick ensam och killarna som bara satt och väntade på nervösa sjuor i korridorerna, de som flinande slängde ur sig typ "hörru öh, vad tycker du om mina byxor?" bara för att få se ångesten i någons ansikte som tänkte "Det är nu det gäller, det är nu dom bestämmer om jag är skön eller inte och allt beror på vad jag svarar". 

Nu får jag betrakta allt det här utifrån men jag vill ju bara hoppa in och vara med. 

 

Nog med deppig högstadieanalys, i dag ska jag inte carpa nån diem utan bara ligga hemma och se på game of thrones ochkänna min solbränna sakta tyna bort, hoppas på att Allis inte lämnar hemmet så jag får någon form av socialt utbyte och sen i kväll gå på Mathildas inflyttningsfest där jag måste dricka varannan vatten och gå hem tidigt eftersom jag ska befinna mig på Alleris Hemtjänst Södermalm 07:30 i morgon bitti.

Yolo.

 

 

Här är vi, sjuan åttan nian, den snälla versionen: (Klara du får fylla på med bilder där du är med) ((Gjort/Klara))

 

    

 

I dag har jag och Mathilda följt ett dejtprogram med stort intresse och druckit varsin balja med brudigt te. Nu står Mathilda i duschen och jag roar mig bäst jag kan här på Kungsholmen.

Då var det dags för et nytt kapitel i blogghistorien. Vi ska upplysa, förändra och bidra till en bättre värld. Med blogg.se som medium kommer vi förmedla en sanningsenlig bild av den romantiska världen inom hemtjänsten och nykterhetsrörelsens folkhögskola. Skål, mina vänner.