Både jag och Susanna har tränat i dag, på olika håll, vilket jag vågar påstå är lite av en sensation. Fast näe. Det är rätt många som tränar som galningar vad det verkar, fast i smyg. Att stöta på en bekant på Eriksdalsbadet känns ungefär lika stelt som jag föreställer mig att det skulle göra att träffa på någon på ett AA-möte. Vi är inte riktigt en del av ett gäng där detta är något man pratar om. Jag tränar av 100% estetiska skäl (ska inte tala för Sus) och allt annat vore ljug. Inte tycker jag att det är särskilt roligt heller. Den där ”sköna känslan efteråt” består för mig i att tänka på hur skönt det är att inte behöva träna igen dagen efter.

Men så säger man ju inte, inte som tjej i alla fall. Man säger att man tränar av hälsoskäl, för att man mår så himla bra av det, eller så tränar man inte alls. På samma sätt som man säger att man har en klädbudget på typ 100 kronor i månaden, sminkar sig med lite vaselin på läpparna, och är klädsamt underviktig för att man har så himla hög förbränning och kan äta vad fan som helst och bara fortsätta gå ner i vikt, hihi.

Jag är absolut inte oskyldig i sammanhanget. Jag lägger alldeles för mycket tid, pengar och kraft på mitt yttre, men förmodligen inte mer än vad unga kvinnor gör i allmänhet. Jag tycker inte att det är en så jävla konstig reaktion på att hela livet ha matats med att vi kvinnor och flickor värderas främst efter vårt utseende. Men det är ju pinsamt förstås, att vara ett jävla offer för patriarkatet. Bara att publicera detta känns... sådär. Tur att vi inte har särskilt många läsare. Nu ska jag åka snålskjuts på mina föräldrars middagsvin och sen kanske träffa min bloggpartner med fler och hitta på någe.