Hejsan, i går var jag ute hos min faster och farbror som har flyttat långt långt bort, man måste åka till Hagsätra och sen gå i typ en kvart. För mig, som alltid haft dem på granngården och använt lite som mitt andra vardagsrum i perioder av mitt liv är detta väldigt märkligt.

De bor numer i ett gammalt litet hus med trädgård och altan och ett jäkla orangeri OCH en megastor verkstad där jag har min lilla moped nu. Jag känner ju nästan ingen som bor i hus på det där sättet, att man har bastu och verkstad och vind å allt. De få enskedevillorna i vårt umgänge är liksom lite mer anpassade för ett stadsliv.

Därför tror jag att jag är på landet när jag går omkring där på deras lilla patio och skriker att de ändå måste måla fasaden mintgrön i stället för vaniljsås och undrar vad som hände med att alla i min släkt gick från att bo inom en km avstånd från varandra till att vi numer är utspridda från Lilla Essingen till Stuvsta. Ingen utom jag och Sam bor kvar i stan.

Alla mina familjemedlemmar bor längst gröna linjen och trots att det är jättefint och fungerar bra så känns det lite jobbigt att inte ha dom så nära. Jag vet att det är löjligt att jag tycker att Globen är långt bort men det handlar inte så mycket om det. Jag har i hela mitt liv kunnat slänga på mig pappas bananskor och sprungit över till kompisar eller släktingar och har jämt tyckt att vi alla någon gång i framtiden ska flytta in i samma hus så vi slipper byta trappuppgångar när vi ska till varandra. Hade vi bott allihopa i Globen hade problemet varit löst.

Jag är ju uppvuxen i något slags fastighetskollektiv där alla var kompisar sen gymnasiet och vi, deras barn är kompisar sen födseln och nu känner jag knappt någon granne alls.

Det är väl bara mitt alldeles för stora behov av att ha folk i närheten och slippa vara ensam som ligger och gnyr av rädsla just nu.

 

 

Kan inte låta bli att känna mig ASTRYGG.